Europeiska unionens domstol (EU-domstolen) har ogillat ett överklagande från en dryckestillverkare och dess dotterbolag av den europeiska prövningen av förvärvet av en dryckesgrossist (EU-domstolens dom av den 8 oktober 2026 – C‑572/25 P). Den avgörande frågan var när en koncentration som inte omfattas av anmälningsplikt ska anses ha meddelats den behöriga konkurrensmyndigheten i den mening som avses i artikel 22.1 andra stycket i förordning (EG) nr 139/2004. Enbart kännedom om att transaktionen existerar medför enligt domen inte att fristen på 15 arbetsdagar börjar löpa.
Brasserie Nationales förvärv av Boissons Heintz
Dryckestillverkaren B. är verksam med produktion av öl och mineralvatten i Luxemburg. Dess helägda dotterbolag M. bedriver partihandel med drycker i Luxemburg, Frankrike och Belgien. H. är också verksamt inom partihandel med drycker i Luxemburg.
B. offentliggjorde den 31 januari 2024 att transaktionen hade slutförts. M. hade förvärvat samtliga andelar i grossisten H., varigenom B. erhöll ensam kontroll över företaget.
Ingen ordinarie anmälningsplikt
De relevanta omsättningströsklarna i artikel 1 i förordning (EG) nr 139/2004 uppnåddes inte. Koncentrationen hade därför inte en unionsdimension och behövde inte anmälas till Europeiska kommissionen enligt artikel 4.1 i denna förordning.
Vid denna tidpunkt fanns det inget nationellt system för koncentrationskontroll i Luxemburg. Någon anmälan krävdes inte heller i en annan medlemsstat i Europeiska unionen eller i en stat som är part i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Hänskjutande till Europeiska kommissionen
B. informerade den luxemburgska konkurrensmyndigheten den 22 december 2023 om att M. avsåg att förvärva H. Den 10 januari 2024 ägde ett samtal rum mellan de berörda företagen och myndigheten.
Från och med den 17 januari 2024 mottog myndigheten information om transaktionen från tredje parter. En av dessa tredje parter begärde den 25 januari 2024 formellt att transaktionen skulle hänskjutas till kommissionen enligt artikel 22.1 i förordning (EG) nr 139/2004 och lämnade kompletterande uppgifter.
Den luxemburgska konkurrensmyndigheten begärde den 7 februari 2024 att kommissionen skulle pröva koncentrationen. Genom beslut av den 14 mars 2024 biföll kommissionen begäran om hänskjutande och informerade Brasserie Nationale samma dag.
Förutsättningarna enligt artikel 22 i koncentrationsförordningen
Enligt artikel 22.1 första stycket i förordning (EG) nr 139/2004 får en eller flera medlemsstater begära att kommissionen prövar en koncentration om:
-
koncentrationen inte har en unionsdimension i den mening som avses i artikel 1 i förordningen,
-
den påverkar handeln mellan medlemsstater och
-
den hotar att påtagligt påverka konkurrensen inom den eller de medlemsstater som framställer begäran.
Begäran ska framställas senast inom 15 arbetsdagar efter det att koncentrationen anmäldes. Om någon anmälan inte krävs börjar fristen enligt artikel 22.1 andra stycket löpa i och med meddelandet till den berörda medlemsstaten.
Den luxemburgska konkurrensmyndigheten befarade en påtaglig påverkan på konkurrensen inom dryckeshandeln och begränsningar av marknadstillträdet för utländska tillverkare. Enligt kommissionens beslut förelåg den information som krävdes tidigast den 17 januari 2024. Den begäran som inkom den 7 februari 2024 hade därför framställts inom fristen.
Förfarandet vid Europeiska unionens tribunal
B. och M. väckte den 3 juni 2024 talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut.
Efter den muntliga förhandlingen i början av mars 2025 ogillade Europeiska unionens tribunal (tribunalen) talan genom dom av den 2 juli 2025. Företagen hade åberopat åtta grunder. Den andra grunden avsåg frågan huruvida fristen på 15 arbetsdagar hade iakttagits.
Krav på ett meddelande
Tribunalen tolkade begreppet ”meddelande” utifrån ordalydelsen, sammanhanget, bestämmelsens syfte och förarbetena till artikel 22.1 andra stycket. På grund av skillnader mellan de olika språkversionerna kunde innebörden inte fastställas enbart utifrån ordalydelsen.
Enligt tribunalens tolkning ska ett meddelande i formellt hänseende bestå i ett aktivt överlämnande av relevant information till den behöriga myndigheten i den berörda medlemsstaten. Till sitt innehåll måste informationen vara tillräcklig för att myndigheten preliminärt ska kunna bedöma om förutsättningarna för en begäran om hänskjutande är uppfyllda.
Det saknar därvid betydelse vem uppgifterna kommer från. De kan aktivt överlämnas av de berörda företagen, av tredje parter eller från någon annan källa. Enbart information om att transaktionen existerar är däremot inte tillräcklig.
Hänskjutandeförfarandets effektivitet
Tribunalen framhöll att den nationella myndigheten inom en särskilt kort frist måste bedöma om förutsättningarna i artikel 22.1 första stycket är uppfyllda. Om enbart kännedom om en koncentration skulle medföra att fristen började löpa, skulle myndigheten själv behöva inhämta omfattande information inom 15 arbetsdagar.
En sådan tolkning skulle enligt tribunalen medföra en betydande administrativ börda och kunna frånta hänskjutandemekanismen dess ändamålsenliga verkan. Artikel 22 medför därför ingen skyldighet för de nationella konkurrensmyndigheterna att, efter att ha fått kännedom om en transaktion, aktivt utreda samtliga uppgifter som krävs för ett eventuellt hänskjutande.
Samtidigt ansåg tribunalen att det inte förelåg någon faktisk anmälningsplikt. Meddelandet skiljer sig från en formell anmälan i fråga om form, innehåll och syfte.
Rättssäkerhet vid fristens början
Tribunalen ansåg även att dess tolkning var förenlig med rättssäkerhetsprincipen. Fristens början var knuten till det aktiva överlämnandet av tillräcklig information och var därmed inte beroende av oförutsebara omständigheter, såsom tillgången till offentligt tillgängliga uppgifter.
De företag som deltar i en koncentration kan överlämna den information till myndigheten som möjliggör en preliminär bedömning. När den frist som därigenom börjar löpa har löpt ut kan någon begäran om hänskjutande inte längre framställas.
Tribunalen fann inget stöd för att ett tillräckligt meddelande hade lämnats före den 17 januari 2024. Den invände därför inte mot att kommissionen hade lagt detta datum till grund för fristens början. Invändningarna om en påstått otillräcklig prövning av fristen samt om åsidosättande av principerna om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhet avslogs också.
Överklagandet till Europeiska unionens domstol
B. och M. överklagade tribunalens dom den 29 augusti 2025. Överklagandet grundades på en enda grund, uppdelad i två delar.
Företagen yrkade att domen skulle upphävas i den del tribunalen hade tolkat begreppet meddelande felaktigt och fastställt kommissionens beräkning av fristen. De yrkade dessutom att kommissionens beslut av den 14 mars 2024 skulle ogiltigförklaras.
Grunden för överklagandet avsåg:
-
i den första delen tolkningen av meddelandet till den berörda medlemsstaten,
-
i den andra delen beräkningen av fristen på 15 arbetsdagar.
Kommissionen, den luxemburgska konkurrensmyndigheten och A., som stödde kommissionen, yrkade att överklagandet skulle ogillas och att klagandena skulle förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.
EU-domstolen fastställer tribunalens tolkning
EU-domstolen instämde i tribunalens tolkning. Ett meddelande enligt artikel 22.1 andra stycket måste göra det möjligt för den behöriga myndigheten att preliminärt bedöma om transaktionen påverkar handeln mellan medlemsstater och hotar att påtagligt påverka konkurrensen inom den medlemsstat som framställer begäran.
Inget obligatoriskt villkor för en begäran om hänskjutande
Klagandena hade gjort gällande att tribunalen felaktigt hade behandlat meddelandet som ett obligatoriskt villkor för en begäran om hänskjutande. EU-domstolen ansåg att detta byggde på en felaktig förståelse av domen i första instans.
Tribunalen hade endast fastställt vilka krav som ska ställas på ett meddelande om detta ska medföra att fristen börjar löpa. Den hade inte slagit fast att ett sådant meddelande var en nödvändig förutsättning för att framställa en begäran om hänskjutande.
Enbart kännedom får inte fristen att börja löpa
Enligt domen ska artikel 22.1 andra stycket läsas tillsammans med första stycket. Eftersom den nationella myndigheten måste bedöma de där angivna förutsättningarna inom 15 arbetsdagar behöver den tillräckligt fullständig information.
Enbart kännedom om att en koncentration existerar är inte tillräcklig för detta. I annat fall skulle myndigheten inom mycket kort tid behöva använda betydande resurser för att själv inhämta de sakuppgifter som krävs för prövningen. Detta skulle kunna påverka hänskjutandemekanismens effektivitet.
EU-domstolen ansåg inte att detta gav de nationella konkurrensmyndigheterna rätt att förhålla sig passiva. Tolkningen innebär endast att kännedomen om att en koncentration existerar inte i sig medför att fristen börjar löpa.
Informationen är även avsedd för kommissionen
Den överlämnade informationen är inte bara av betydelse för den nationella myndighetens beslut om en begäran om hänskjutande. Den gör det även möjligt för kommissionen att bedöma om den vill undersöka koncentrationen.
Enligt artikel 22.3 i förordning (EG) nr 139/2004 har kommissionen tio arbetsdagar på sig efter utgången av fristen för andra medlemsstater att ansluta sig. Även denna korta tidsperiod talar enligt EU-domstolen för att meddelandet måste innehålla tillräckliga uppgifter för en preliminär bedömning.
Inget åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen
EU-domstolen fastställde vidare att denna tolkning är förenlig med rättssäkerhetsprincipen. Fristens början beror på en kontrollerbar händelse: det aktiva överlämnandet av den information som är tillräcklig för en inledande bedömning av förutsättningarna.
Den motsatta uppfattningen skulle göra fristens början beroende av osäkra omständigheter. Det skulle i synnerhet vara oklart när en myndighet genom offentliga eller på annat sätt tillgängliga uppgifter för första gången fick kännedom om en transaktion.
Invändning om gränsdragningen mellan anmälan och meddelande
Klagandena invände dessutom att tribunalen hade sammanblandat begreppen anmälan och meddelande. Ett meddelande måste vara mindre formellt än en anmälan.
EU-domstolen avvisade denna invändning. Tribunalen hade redogjort för varför ett meddelande skiljer sig från en obligatorisk anmälan i fråga om såväl form som innehåll och syfte. Enligt EU-domstolen hade klagandena inte konkret angett vilket rättsligt fel som skulle vara hänförligt till denna del av motiveringen.
Den första delen av den enda grunden för överklagandet avvisades således delvis och ogillades i övrigt.
Beräkningen av fristen står fast
Genom den andra delen av grunden för överklagandet gjorde B. och M. gällande att den luxemburgska konkurrensmyndigheten hade mottagit det nödvändiga meddelandet senast den 10 januari 2024. Begäran om hänskjutande hade därför framställts efter fristens utgång.
Denna invändning var direkt beroende av tolkningen av begreppet meddelande. Eftersom EU-domstolen fastställde tribunalens tolkning ogillade den även den andra delen av grunden för överklagandet. Överklagandet ogillades därmed i sin helhet.
Rättegångskostnader och transaktionens fortsatta utveckling
B. och M. ska, utöver sina egna kostnader, bära Europeiska kommissionens, den luxemburgska konkurrensmyndighetens och A:s kostnader.
Koncentrationen godkändes i fas I på villkor att H:s verksamhet inom serveringssektorn avyttrades. Kommissionen godkände den belgiska dryckesgrossisten Y. som förvärvare av den verksamhet som skulle avyttras. Kommissionen hade dessutom konstaterat en allvarlig risk för att det sammanslagna företaget skulle kunna avskärma konkurrerande vattenproducenter från marknaden till förmån för varumärket L.
M. meddelade den 12 januari 2026 att H:s leveransverksamhet till hotell, restauranger och kaféer hade överförts till den belgiska koncernen Y. Denna fortsätter verksamheten under varumärket H.
Betydelse för den europeiska koncentrationskontrollen
Domen preciserar när fristen på 15 arbetsdagar börjar löpa vid koncentrationer som inte omfattas av anmälningsplikt. Enbart kännedom om transaktionen är inte avgörande. Det krävs i stället ett aktivt överlämnande av tillräcklig information som gör det möjligt för den nationella myndigheten att preliminärt bedöma förutsättningarna i artikel 22.1 första stycket.
Därmed är ett hänskjutande till kommissionen fortfarande möjligt även vid transaktioner som varken når de europeiska omsättningströsklarna eller omfattas av nationell koncentrationskontroll. För juridiska frågor om konsekvenserna av denna dom och om europeisk konkurrensrätt erbjuder MTR Legal juridisk rådgivning inom konkurrensrätt som är anpassad till omständigheterna i det enskilda fallet.
